Yeah

När jag klev upp i morse kände jag mig som en torr, sprucken jäkla potatis. Tänk er den mest potatisartade potatisen som ligger i en metallpanna, utan vatten i. Bara potatis mot metall. Arg, oförtärbar och trött. Efter ett tag övergick jag till något som mer kan liknas vid en obehandlad morot, och efter frukost var jag en torr källarfranska. När jag sedan begett mig ut i regnet började jag sakta men säkert lösas upp. Allt var nazityskland och kvalserie. Jag klev på bussen, och efter en stund inträffade något som kom att förändra mig för all tid; dom spelade Dancebander med Torgny Melins på radion. Det var höjden av kosmisk lycka! Min glädje borde kunna jämföras med Kate Perrys när hon kysste en piga, med Viktor Kaunitz när Daniel Lind blir 20 eller med Ankans när han hör en ljudlig prutt. Minst sagt angenämnt. Nu sitter jag i skolan och missbrukar Läkerol, dricker kaffe och skriver om kärlek. Livet är en fest, håll med om det folk och fä!

Tjena