Tja..

På bloggfrontet intet nytt, den här anslagstavlan håller på att falla i glömska och bli som min tidigare bloggé. Hur förhindrar man det här? Lär sig skriva på ren rutin, kör på reserven, skapar konst ur skrik-orangea väggar och dryga lysrör. Så, nu våras det för nya tider! Det luktar Obama, pinjenötter, Peter Settman och Per Gessles nya. Jag ska skriva mer nonsens än någonsin, helvete ja, nu kör vi! Fast först och främst lär vi nog konstatera en sak, uttrycket blogg är grymt uttjatat. Dags att förtrendiga ett nytt uttryck, hädanefter (iallafall i det här inlägget) tänker jag byta ut ordet blogg mot det mycket fräschare och mer positivt laddade ordet Anna Lindh, som är namnet på en väldigt god pizza vi har på våran kära pizzeria Torino här i Storvik.

Min mor har börjat följa mitt skrivande, det betyder förmodligen censurera mera. Eller? Tror ni att min kära mamma uppskattar att läsa min Anna Lindh? Jag är osäker, jag kanske ska börja skriva lite mer barntillåtet, iallafall på fredagskvällarna. Då kunde jag ha disneydags, fast i Anna Lindh-format! Jag kunde dra några sköna skrönor och ha lite störig Colgate-reklam. Tankvärt, ska nog prova't.

När man ändå är inne på uttryck, det finns två som jag tycker att folk borde använda mer ofta, för att dom är så väldigt flexibla. Det första jag tänker på är att "glida in på klubben". Rent ordfascistiskt betyder det att man går, ganska snyggt, in på ett ställe med alkoholtillstånd, dansgolv och viss poppisfaktor. Men det kan ju faktiskt användas till så mycket mer, egentligen så fort du eller någon i din närvaro gör något någorlunda häftigt och bra. Säg att en frisör klipper dig väldigt snyggt, då kan man ju faktiskt säga att hon glidit ditt hår klubben väldigt bra. Hänger ni med? Har man friterat en banan riktigt bra så har man faktiskt, enligt mig, glidit klubben med den där förbannade gulingen. Det här är något jag vet redan används frekvent, men jag vill att folk pushar uttrycket to da limit! Till numero dos. Att säga att man är "lika lycklig som Harry Belafonte när han skrev Coconut Woman". Ärligt talat har jag ingen aning om någon i någon tid sagt just såhär, men jag hoppas verkligen det, för det låter ju så JÄLA klatschigt! Föreställ er en julpyntande kvinna som just klätt granen, studerat sitt verk och som utbrister: "Åh, vad glad jag blir när saker och ting löser sig såhär bra, det måste ha varit såhär Harry Belafonte kände sig när han skrivit Coconut Woman!". En sån värld skulle jag vilja leva i.

Dagens Daniel Lind: Saknandes mig sitter han nog hemma i sitt lilla hus tillsammans med sin gulliga lilla familj runt köksbordet. Där spelar dom antagligen Trivial Pursuit och dricker silverte. Eller inte.

Tack för mig!